Psykisk ohälsa - Min erfarenhet, tänk då och nu.

God kväll!

Som de flesta vet så är det ju examenstider nu och många som äntligen får den yrkestitel de jobbat sig mot och ser framemot att endera studera vidare eller ta ett kliv in i arbetslivet på riktigt.
Själv har jag fått uppleva allt som har med examen och att bli färdig med ett yrke att göra två gånger. En gång 2014 och så ifjol då. Och oj känslan när man är färdig och ser framemot det som väntar, den är härlig!
För mig blev det dock inte riktigt som tänkt om man säger så.
Året som följde för min del blev att arbeta mig fri från psykisk ohälsa och ångest. Alla planer på att skaffa mig ett fast arbete som kock var bara att lägga åt sidan.
Vad som hände är inget som jag känner är relevant att ta upp idag. Jag har gått vidare från den punkten och på så vis är allt bra idag.

Men psykisk ohälsa, hur jag gick från botten till att klättra dit där jag är idag, det tänker jag skriva om.
Sommaren 2017 fick jag lära mig mycket om mig själv. Att må psykiskt dåligt tar ner en ordentligt och det suger sån otrolig kraft ur dig att det faktiskt överraskade mig. I början av sommaren mådde jag så pass att jag inte hade nåt intresse av att vara social, ingen ork heller för den delen.
Att träffa nya personer fanns inte inom räckvidd då jag knappt visste vem jag själv var.
Helt ärligt så kände jag mig som en zombie och jag kände inte alls igen mig själv som person. Jag visste inte om jag var glad, ledsen, arg, besviken... jag visste ingenting.
Visst umgicks jag lite med vänner, men enda gången jag faktiskt kunde umgås och slappna av mer var när jag var med barndomsvännerna som jag alltid känt.

Jag hade ju redan flyttat hemifrån men blev ett hastigt beslut att flytta hem igen. Trots att jag var 23 kan jag väl säga att det då var rätt val ändå för att jag inte orkade ta hand om mig själv.
Att vara bland mycket folk var inte alls roligt och riktigt jobbigt. Osäkerheten och rädslan att träffa på någon bekant som skulle fråga hur allt var var det värsta.
Det som hjälpte mig att orka igenom vardagen var hästarna. Då jag var med dem kunde jag koppla bort det som fick mig att må dåligt för en stund och bara fokusera på dem.

Jag spenderade mycket tid i sängen, för vissa dagar fanns inte ork till annat då jag mådde så dåligt, även panikattacker hade jag ibland. Glömde jag att ta medicinen en dag tog ångesten över mig helt och jag orkade knappt genom dagen.

Vardagliga saker som att städa, laga mat, gå ut och gå var en STOR utmaning. Jag orkade inte alls ta tag i nåt sånt. Bara tanken på något av det slog ut mig så pass att jag bara lämnade att ligga i sängen så ångesten blev så stark. Inte p.g.a lathet (fast jag aldrig gillat att städa ;) utan helt enkelt för att psykiska orken inte fanns där.
Jag var nog heller aldrig glad på riktigt, utan de gånger jag skrattade så var det för stunden, men glad kunde jag inte vara. Jag sket även i hur min framtid kunde bli, för just då såg jag ingen framtid och trodde att det nog aldrig skulle bli bra.

Kroatienresan sen på hösten blev en vändpunkt för mig. Under resan kunde jag faktiskt slappna av och må bättre på riktigt. Jag kunde lämna vardagen och alla problem hemma och njuta av resan. Det hela gav som en ny start för mig. Jag kunde bli social igen.

Väl hemma igen tog jag tag i lite som varit helt omöjligt för mig under sommaren, och så småningom började det vända lite.
Visst hade jag fortfarande en del dagar då allt bara var botten, men de blev färre.

Efter nyår började jag så småningom bli mer mig själv igen och tog tag i det hela att flytta hemifrån igen. Jag kände att det var dags för nåt eget och det var riktigt rätt beslut.
Så småningom började jag känna igen mig själv, jag började ha mera koll på vem jag var igen.

Och nu, mot sommaren 2018, kan jag säga att jag är jag igen. Jag har fortfarande inga andra framtidsdrömmar än att bli helt 100% frisk igen och få tillbaka all min ork. Jag är fortfarande utmattad psykiskt och orkar med mindre än jag gjorde före alltihop, samt blir snabbare stressad, men ett fast arbete till hösten är inte en omöjlighet, utan något jag skulle se framemot och nåt som jag ska ge mig f*n på att få.

Mycket har jag också lärt mig under året som gått. Jag är inte samma person som för ett år sen längre, utan jag har nya erfarenheter och har lärt mig hantera saker på ett annorlunda sätt. Jag skulle säga att jag blivit en bättre version av mig själv, eller så har jag bara växt upp, vem vet? ;)

I alla fall är jag redo att ta tag i livet ordentligt igen och komma tillbaka på banan på riktigt.

Och jag skäms inte för att jag mått dåligt, eller försöker att inte göra i alla fall. Psykisk ohälsa är idag så otroligt vanligt att vi måste våga prata om det utan att skämmas. Väljer nån att döma mig efter hur jag mått förr så fine, då vet jag att det inte är värt att slösa nån energi på dem.
Kom ihåg det, dömer nån dig efter hur du mått och orkat så låt dem vara så trångsynta då. Det är inget du ska ödsla energi på. Lägg energi på dem som faktiskt funnits där för dig under den tuffa perioden och som inte struntat i dig.

Jag har haft turen att ha kvar alla vännerna som före jag mådde riktigt dåligt. Då vet man att det är äkta vänner man har.
Jag har heller aldrig behövt höra att jag är lat eller någon kommentera nåt om mitt mående. Så jag har haft tur. Men vet att flera får höra negativt när lider av psykisk ohälsa. Och inte bara psykisk ohälsa, utan även fysisk ohälsa som kanske inte syns utåt verkar en del ha ett behov av att kommentera. Vilket är så fel det bara kan bli.

Jag har fått stöd av många runt mig, och det tror jag är orsaken till att jag efter bara knappt ett år kunnat komma så långt. Vet många som lider av psykisk ohälsa i flera år och mår riktigt dåligt. Jag är tacksam att jag mår så mycket bättre redan.

Och till sist, kom ihåg: Du kan reagera hur som helst av vad som helst. Ingen kan säga åt dig att du överreagerar över en händelse eller att du inte kan reagera så över något sånt där. Alla är vi så olika och ingen vet hur en annan känner, eller varför vi kanske reagerar som vi gör. Ibland vet vi inte ens själva varför. Men mycket beror ofta på vårt förflutna, och det är inget som andra vet något om.

Till er som mår dåligt: Skit i dem som inte har en vettig kommentar att komma med och dömer er efter ert mående, tror de att de har nåt att säga till om, deras problem, de är inte värda er energi.

2012 - då jag mådde som bäst

2017 - när jag mådde sämre än nu